( Skriven Av TONI SCHÖNFELDER ) Utdrag ur föredrag som jag har hållit under årtionden inför universitet, högskolor, uppdaterat med dagens svek om biltullar i Stockholm. Det fria företagande - finns det något mer effektivt? Att övertyga makthavarna om fördelen med den fria företagsamheten är vår tids största utmaning och uppgift när så många ropar på staten. Det finns inte ett enda exempel i något land i historien som visar att staten kan lösa något problem mer än kortfristigt och detta endast med höjda skatter. Kollektivtrafiken som egentligen tillhör något av det mest primitiva inom service sektorn har vuxit till en ekonomisk mastodont som ingen behöver i dess nuvarande form. Hur mäter man ett lands välstånd? Jag har 3 pragmatiska svar! Mitt svar nr 1, Mitt budskap har varit genom åren, ju mer socialism man tillåter är det lika med mera förstatligande, mera byråkrati, högre skatter, mera regleringar vilket leder till arbetslöshet som man försöker dölja genom olika arbetsmarknadsåtgärder. ( se mer sist i denna artikel) Folk som buntas ihop i olika arbetsmarknadsåtgärder är ett mått på misslyckande för de styrande. Det finns bara ett alternativ enligt min tes, att man måste privatisera, ta fram människans uppfinningsförmåga och riskbenägenheten. Bort från byråkrati och chefer vars enda referens är en partibok. Självklart kan man konkurrensutsätta sjukvården, kollektivtrafiken, pensionssystemet, sjukkassan, skolan med andra ord i princip vad som helst och varför inte fångvården. Vad politiken i val skall göra är att ge folket klara besked om vilken nivå på service till vilken kostnad (skattesatser) man står för, eller om man står för socialisering, då skall man tala om det för väljarna. Dagens mest aktuella ämne är att Billström (s) gick till val 2002 med att Stockholm inte skall få några biltullar, idag tog man beslutet att införa biltullar med stöd av mp+vp för att hindra en politisk kris, är detta hederligt? Svar nr 2 är skuldsättningen i förhållande till BNP, ju mer räntor ett land betalar på sina lån ju mindre utrymme finns det för den allmänna servicen till sjukvården, äldrevården och övriga gemensamma tjänster. Höga lån för ett land betyder höga skatter som medför i slutändan att det krävs större resurser för att driva in skatter alltmedan företag med resurser väljer att flytta sin beskattningsbara bas till länder med lägre skatter. Det blir en nedgående spiral, högre skatter leder snart till mindre skatteinkomster som kräver nya justeringar med högre skatter och så här fortsätter det hela. I Sovjet var skatten 100%, folket erhöll gratis boende i en standard som ingen svensk skulle acceptera att bo i, gratis värme och ström, ibland fanns det ström ibland inte, gratis sjukvård, en för nomenklaturan och en för resten av folket, folket fick stå i köer för att få handla även det mest elementära för hushållet och matbordet, frukt och annan lyx fanns i överflöd i nomenklaturans egna affärer i folkets affärer Konsum till och från och då bara i ett begränsat omfång varför familjens medlemmar fanns posterade i köerna utanför olika konsum affärer som låg väluträknade av byråkrater på km avstånd, där man köpte det man kunde komma över för att ta med sig hem och ha det som bytesobjekt med grannarna, 1 kg apelsiner mot en brödrost? Att personerna inte fanns på arbetet spelade mindre roll eftersom det dels var 10 personer på ett jobb och företaget ändå saknade det mesta varför produktiviteten var så låg den kunde bli. Staten gav varje medborgare en ersättning, 80, 100,120 rubel i månaden som fickpeng, beroende på arbetet man utförde! Pengar som knappt räckte till att köpa mat för. Kollektivtransporten kostade ören i avgift och var alltid överfyllt, miljoner passagerare fick vänta vid en hållplats länge för att få plats på en buss som sällan kom då hälften av vagnparken stod trasigt utan reservdelar. Det som fungerade bräckligt var tunnelbanan med överfyllda vagnar Nomenklaturan hade på pappret samma ersättning, däremot tjänstebil med egen chaufför, med ett litet rött IDkort var man immun mot böter, fri från villkorliga ingrepp från polisen, hade tillgång till restauranger och special affärer utan att man betalde för sig. Man hade tillgång till moderna lägenheter med egen toalett och varmvatten medan folket 10 - 15 personer fick dela på en toalett, ett kök, varsitt sovrum på 20-30m2 där hela familjen trängdes vilket på dagen omvandlades till ett vardags rum. Den sovjetiska statens skuldsättning mot omvärlden var störst per BNP i världen när landet ekonomiskt kollapsade året 1990. Förutom Sovjet imperiets fall har Syd Amerikas flesta länder ekonomisk kollapsat genom statliga överregleringar och en ohämmad korruption. Svar nr 3, ett lands välstånd enklast kan mätas i antalet privata företag, företag som har mindre än 100 anställda kanske bara 50, där ägaren bryr sig om de enskilda medarbetarna, där företaget blir en trygg punkt dit man går för att det är kul och meningsfullt där jag är en personlig medarbetare och inte enbart är ett nummer! I delstaterna Bayern och Baden Würtenberg ( Tyskland), båda tillhör de regioner med den högsta medelinkomsten och lägsta skuldsättningen i Världen, där finns det fler småföretagare per invånare än i någon annan del av Europa. Kalifornien (USA) världens femte största ekonomi är en annan delstat med tidigare överväldigande antalet egen företagare som flyttade i tiotusental till andra delstater när den tidigare delstatsgeringen ökade skatterna och den offentliga förvaltningen. Med en icke okänd skådespelare vid makten försöker man vrida tillbaks klockan och återvinna företag som lämnade delstaten att komma tillbaks samtidigt som man gör allt för att främja nyetableringen. 3,7 anställda är medeltalet i de båda Tyska delstaterna och då har vi jättar som Mercedes, BMW, Siemens och många andra multinationella koncerner i dessa delstater. I varje konjunktursvacka har dessa båda delstater haft den lägsta arbetslösheten och minsta antalet konkurser så även nu. Dessa båda delstater är som tagna ur skolboken för välstånd för alla, där politiken lever i symbios med företagen med att förenkla tillvaron för privata företag. Båda delstater minskar den offentliga förvaltningen där man slår ihop olika myndigheter och bantar antalet anställda,ser över lagar och förordningar som kan tas bort, i enbart Bayern minskar bidraget till en hopplös överadministrerat kollektivtrafik med över 400 miljoner kronor de nästkommande 3 åren. Små företag är motorn i alla ekonomier! Det lilla företaget där alla bryr sig är grunden för utveckling, där trivs Uppfinnar Jocke som kommer med förslag, innovationer till ägaren som snabbt leder till att företaget i den in och utländska konkurrensen kan utvecklas och stärka sin ställning. Människor som trivs på jobbet har långt färre sociala problem i hemmet, något som finns väl dokumenterat i otaliga forsknings resultat. I storföretagen tar kreativa förslag år att komma fram ifall förslagen inte stannar hos en kvarts chefs skrivbordslåda på dåligt humör. Att forma företaget runt folket, starta verksamheter istället för att köpa dem. Var bäst, inte störst, chefer är inga bra chefer om dessa inte förstår att följa upp alla förflugna idéer. Är rubriker man bör föra med sig. Det räcker inte med att vara duktig företagare, det krävs också att man tillhör en eller flera branschföreningar vilka har som främsta uppgift att övertyga regeringarna, riksdagen, lokala politiska föreningar fördelarna med en fri konkurrens. Att övertyga makthavarna om fördelen med den fria företagsamheten är vår tids största utmaning och uppgift när så många ropar på staten. Jag är helt övertygad av egen erfarenhet, efter ett långt liv som egen företagare och chef för stora och multinationella företag att den fria konkurrensen är den enda vägen till välstånd för alla. Det finns inte ett enda exempel i historien i något land som visar motsatsen. I mitt rika liv har jag lett företag i olika samhällsystem, något som präglat mig mest är de årtionden som jag genom dotterbolag eller på annat sätt arbetade med länder i vad som kallas för demokratiska socialistiska arbetarstater, eller i höger diktaturer som i Francos Spanien där man med totalitära åtgärder kuvade folket, där varje avvikelse bestraffades med fängelse eller avrättning. Lyckligt lottade var de få som blev utnämnda som folkets fiende och dissidenter varför dessa blev utvisade ur sitt land med livet i behåll och möjligheten att skapa en ny tillvaro i ett land med demokratiskt styrelseskick, många av dem kom till Sverige. Socialistist länderna i öst gick inte under genom ett krig utan var det en fråga om ekonomisk kollaps då planhushållningen visade sig vara, det mest effektiva system människan skapat som leder till allmän fattigdom för alla, så nära träldom man kan komma med undantag för dem som sitter vid och omkring makten, det som heter nomenklaturan. De få som haft möjligheten att vara 100 tals mil bort från Moskva, till dem hör jag och sett folk opereras utan bedövningsmedel ifall personen överhuvudtaget togs emot av en läkare utan en knippe dollar i fickan, de som sett och upplevt detta är botade för all evig tid av politiska klyschor om välstånd och socialistisk seger över kapitalism. Jag har alltid förundrat mig över att människor i ett upplyst samhälle kan gå till valurnan och rösta på partier som har planhushållning och ett totalitärt system som sitt yttersta mål när man sitter med facit i handen. Det privata företagandet är i lika hög grad en sparbössa för hela samhället, det finns snart inte en sektor i samhället som inte kan konkurrens utsättas, så snart man sätter detta ur spel tar byråkratin över med människor som aldrig förstått att intjäning inte är samma sak som att straffbeskatta och fördela en del av dessa pengar, resten går åt som det heter på bokföringsspråket, övrigt. Att spendera på omhuldade, inte alltid så behövande, väljargrupper och ineffektiva projekt. Finns det en större avgrund mellan en egen företagare och en person som arbetar inom en förvaltning? Jag tvivlar. Det viktigaste för det privata företagandet är raka långfristiga spelregler som politiken bär ansvaret för. Det skall finnas klara uttalade mål som forma samhället. Det skall finnas juridiska instanser med oberoende jurister som övervaka ett lands grundlag. Konstitutionsdomstolar, fristående riksbanker! Konstitutionsdomstolar, fristående riksbanker har visat sig vara väldigt effektiva mot att politiker töjer gränserna efter eget bevåg samtidigt som det är garanten för demokratin och den fria företagsamheten vilket sammantaget leder till en utveckling där välståndet kommer alla tillgodo. En stor brist i den demokratiska form som Sverige har är att ingen instans övervaka politikerna, avsaknaden av en Konstitutionsdomstol leder till att lagar och förordningar skapas som inte överensstämmer med författningen med argument blir det fel får vi rätta till det i efterhand. De som förespråkar ett sådant lättfärdigt handhavande med juridiken, grundlagen gör sig skyldig till många övergrepp vilket inte minst visat sig i praktiken där skattemyndigheterna med tolkningsföreträde skapar sin egen sanning med förfärliga följder för individen. Konsten att vara egen företagare! Företagandet är i sig en konst där det gäller att planera och driva verksamheten så att dess största tillgång, de anställda, kan göra sitt bästa. Detta bestämmer sedermera verksamhetens prioriteringar, dess storlek och stil. Vad som är prioriteringar förekommer oftast inte i läroböckerna. Den företagsledare som sätter medarbetarna som högsta prioritet, därefter kundernas intressen och sist av allt aktieägarnas intressen visa den rangordning som leder till största engagemang vilket ytterst aktieägarna tjänar mest på. Tar det hela bakifrån, aktieägarnas intressen är beroende av att kunderna känner sig belåtna, vilket gör det möjligt att kunderna kommer igen och företagaren kan koncentrerar sig på att vinna nya kunder. Nöjda kunder ger en köpsignal till vänner och bekanta en kundkatogori vi aldrig skulle nå ifall inte medarbetarna gjorde sitt yttersta för en arbetsplats som dom personifiera sig med. Det är därför de anställdas intressen kommer först, som chef kan man aldrig vara överallt, chefsrollen är en fråga om att vara en bra coach. Varje årtionde har vi kunnat se storbolagen där det mesta gått snett, just nu handlar det om landets tiotaggare som det så fint heter inom flumspråket. Vi har alla sett vad det innebär om man vänder på dessa prioriteringar senast bland företag som Ericsson, Skandia, SEB, Folksam, sjukvården, landstingen och många fler som valsar runt i pressen är inget annat än där managementet valt att sätta sina egna intressen framför kunderna och aktieägarnas, människans gissel är girigheten. Sådant leder till avundsjukt missnöje där medarbetarna känner sig svikna, vem vill gå till en läkare som förväntas göra sitt yttersta men i själva verket är gruvligen förbaskat på arbetsgivaren? Medarbetare i dessa verksamheter har smärtfyllt fått erfara vart det leder till, det äventyra deras trygghet, löner och arbetsmiljö. Det får negativa konsekvenser för företaget då medarbetarna tappar sin stolthet, undergräver entusiasm varför företaget förlora goodwill. Inget fack i världen kan ändra på denna naturlag. Ett dåligt uppträdande av medarbetarna som är illa motiverade skada ytterst aktieägarna. I konjunktursvackor som alltid inträffar är de företag som finner flexibla lösningar utan att genast avskeda folk den store vinnaren för framtiden. Den merkostnad som uppstår kompenseras väl genom en full motiverad kår av medarbetare som gör sitt yttersta för företagets överlevnad. Ett vanligt misstag är att man skall växa genom förvärv! Ett vanligt förekommande misstag för ett företag så snart verksamheten växer är att hitta sin riktiga nivå och oftast skall verksamheten växa genom nyförvärv. Dessa nyförvärv sätter helt nya krav på chefen, ägaren, man möter en annan företagskultur som sällan överensstämmer med den man själv kommer ifrån. Det blir snart ett liv av fraser, så här gör vi i vårt företag, eller vi förväntar oss att ni gör det på vårt sätt. Med detta vinner man ingen lojalitet. Ett redan framgångsrikt företag som växer genom förvärv blir ofta snabbt ett mediokert stort företag. Intern landskamp leder till att medarbetarna som tidigare varit lojala och innovativa tappar sugen vilket ger en gratis chans för konkurrenten. En chef som uppmuntrar sina medarbetare att hålla en nära kontakt, som uppmanar dem att skriva e-mail eller brev, den chef som förstår att dessa meddelanden står före brev utifrån, han har vunnit hjärtat hos sina medarbetare. Starta nytt är bättre än nyförvärv! Vill man expandera genom nyförvärv är det viktigt att verksamheten får drivas vidare med samma personal på det invanda viset. Ingenting hindrar att man successivt hittar incitament och genom övertygelse försöker vinna personalen. På samma sätt fungerar det om den egna verksamheten växer till sig, man kommer till en punkt där det är bättre att dela på verksamheten där medarbetare som visat sig vara extra begåvade blir chefer för den nya verksamheten. Möjlig besparingen i förvärv eller splittring i nya verksamheter består av att man samkör ekonomin och har ett välfungerande cash management, det kan vara andra funktioner som inköp och reservdelshållning. Att lägga sig i den dagliga skötseln är att misslyckas. Klyschor istället för strategi! När man läser klyschor som denna nedan från en företagsledning, förstår man att VD:n antingen inte förstått meningen med nyförvärvet eller har en för stor påse pengar från aktieägarna och i brist på konstruktiva idéer kommer med käcka kommentarer som han läst eller lärt sig på någon flumkurs i umgänget med byråkraterna i ett länsbolag. Övertagandet av trafikverksamhet i xxxx är ett strategiskt köp för att stärka vår närvaro i regionen inför kommande upphandlingar. Vi ser många synergier med vår egen trafikverksamhet All företagsamhet bygger på lyhördhet vad kunderna önskar sig. Ett lysande exempel på hur det inte skall gå till är bussbranschen där det under 20 år praktisk taget inte har skett någon utveckling alls. Få andra branscher kan leva där ingen utveckling sker. Bussbranschens olika företagare lever under hot av länsbolagen välvilja att dela ut uppdrag inte med service och kvalitet vinna slutkunden utan att krypa inför självgoda uppblåsta byråkrat baroner. Ingenting kan gå mera fel. Byråkratchefer som reser med den trafik man är satt att sköta är mer än sällsynt varför man aldrig snappa upp vad kunderna anser. Förarna som är närmast kunden har sällan eller aldrig möjligheter att framföra kundernas synpunkter. Ingen bryr sig. Det är ingen tillfällighet i att bussen ser ut som den gör utan en kundanpassad produktutveckling. Bara i ett kommunalt eller statligt organiserat företag är det möjligt att verksamhetens ledning allt som allt 80 personer likt den från Göteborgs Spårvägar med fack, politiker ur styrelsen och andra nivåer samt chefer kan rättfärdiga att resa till Finland för att se en ny lackering för verksamhetens fordon. Detta är inte en engångsföreteelse utan har varit kutym. Var det inte för att titta på nya fordon var det större delegationer som reste till kollektivföretagens kongresser lite varstans i världen, Australien, Syd Amerika, Island, Spanien bara för att nämna några destinationer, utan någon som helst praktiskt utbyte. Hade det funnits en mening i deltagandet av dessa kongresser så hade det varit en klackspark att skapa ett fordon i kollektivtrafiken som kan användas inom hela Sverige vilket inte är fallet där varje landsting har sina egna uppfattningar om hur en buss skall vara inredd och därmed förhindra möjligheten att använda fordon där dom behövs. En privat mindre företagare skulle aldrig kunna tillåta sig ett motsvarande slöseri med pengar och frågan är väl om en revisor skulle acceptera dylikt som är något av en självklarhet i av folkets ägda verksamheter. De företagare som bygger upp en verksamhet från grunden lär sig respektera sina medarbetare på ett annat vis, när verksamheten växer finns det påläggskalvar som varit med och vet i ryggraden vad som ledde till framgången. Tusentals företag drivs av en liten och entusiastisk företagsledning som börjat från början och inte fått någonting gratis. Dessa förutsättningar lockar till sig de mest begåvade personerna och utgör en grogrund för effektivitet, kreativitet och flexibilitet. Dessa företag uppmanar till ansvarskänsla för kundernas behov och en bredvillighet att snabbt reagera och betrakta nya omständigheter som utmaningar. Skillnaden kunde inte vara större jämfört med vissa stora sönderfallande företag som kämpar för att överleva genom att ignorera förändrade omständigheter där ledningen hoppas att de skall försvinna av sig själva och för att sockra denna attityd ger man cheferna orimliga bonusprogram där samma oduglingarna alltid är vinnarna och resten, medarbetarna, aktieägarna och kunderna är förlorarna. Samma chefer som är skotträdda vilka inte vågar sig ned till medarbetarna för att höra deras syn på lösningar och det fortlöpande, något som skulle ha lett till om man varit lyhört hindrat storföretagen att likt ett skenande ånglok rusa mot stoppbocken. De är rädda för att ta egna initiativ varför man skriver i bästa fall opersonliga nonsens brev författade av en slirpälle till konsult och för övrigt sker all kontakt genom en tredje part, fackföreningarna. Fackföreningen för vem? Mitt förhållande till fackföreningarna är minst sagt splittrat, så länge facket arbetade med rent fackliga frågor i stor företagen har dom sitt berättigande. Storföretag sköts oftast av chefer som fick jobbet på andra grunder än kompetensen, det saknas inte prestige och en kallsinnighet mot medarbetarna, där har facket en självskriven roll. Liksom inom byråkratin eller hos politikerna krävs det ständig övervakning något som togs bort under 70 talet i Sverige där en tjänsteman aldrig kan ställas inför ansvar annat än i rena stölder och knappt ens då. Att dubbelmoralen i Sverige, när det begives ställer andra krav på storföretagschefer än de som sitter inom samhällsägda verksamheter är beklämmande. När facket utan nämnvärt motstånd, det var inte salongsmässigt att bråka, kunde införa kollektivavtal för hela branscher där alla företagarna blev anslutna även mot sin vilja, annars blir det hot om våld, då detta genomfördes under 60 och 70 talet gjorde facket sig själv och landet en stor oförtjänst. Det ledde till färre egen företagare helt i linjen med vad fackets vilja om ett land med ett antal storbolag. Ambitionen växte och snart skulle man med löntagarfonder lösa in all företagsamhet. Snarlikheten med facken deras ambitioner och systemet österut gjorde mig förfärat. När facken sedan gick över att bli egna kooperativa företagare med medlemmarnas surt förtjänade pengar, BPA, Folksam, HSB, Riksbyggen, Hugin, RESO var det inget annat än ett försök till socialisering av hela landet som ingenting har med den ursprungliga fackföreningsrollen att göra. Varför facket skall förvalta A kassor och av staten erhålla en ersättning i miljardklassen är den slutliga bankruttförklaringen av vad facket en gång stod för.. Att företagare måste förhandla med en tredje part något som berör strikt enbart företagaren och den enskilde medarbetaren är ett misslyckande för hela systemet. Branschorganisationer har byggt upp kanslier som är motparten till fackliga kanslier, där man leker med arbetstagarna som om det vore ett schackspel. Ledningen i förhandlingsorganisationerna har fjärmat sig så långt från verkligheten där de principer och prestige spelar större roll än den enskilde medarbetarens välgång. Facket kan utlösa strejker utan att det kostar dem något nämnvärt men för den enskilde företagaren är det en fråga om liv eller konkurs. Detta unkna system har lett till en stelbenthet hos många företag, där man skydda avtynande verksamheter och företag ur tiden. Slirpällar till chefer primäras av facket så länge dessa är medlöpare och förrädare av den fria företagsamheten. Vi ser detta dagligen där regeringen efter påtryckningar från facket transferera miljarder kronor till verksamheter som egentligen inte är livsdugliga, detta sker på den allmänna bekostnaden varför det saknas pengar överallt inom sjukvården, äldrevården, polisen, skolan för att nämna något. Likheten med forna öststater är kuslig. Få kunder ser enbart på priset, det är helheten som är avgörande, det är som att gå på en restaurang, det är helheten som styr vårt beteende för annars skulle vi alla enbart livnära oss på hamburgare. Det finns ett antal saker för att uppnå och upprätthålla en bra eller hög kvalité. Är man liten måste man vara bäst, chefer i olika nivåer skall lämna sina skrivbord och ge sig ut och vara bland kunderna för att insupa deras reaktioner. Det gäller att motivera medarbetarna att skicka över kundkommentarer oaktat hur glada eller negativa dessa är. Att hålla en god kontakt med medarbetarna så att dessa får ta till sig nyheterna innan dessa kommer från mediat eller konkurrenterna. Den tvångsmässiga förtegenheten där stora oftast samhälls ägda företag med fula knep försöker eliminera små uppstudsiga företag kan dom bara göra då det är ytterst svårt med rådande lagstiftning, stämma berörda chefer eller överhuvudtaget få fram tillräckliga bevismedel som godtas av en domstol där det stora företaget alltid har tolkningsföreträde inför domaren eller rider på vågen, så här kan väl ett renommerat företag ändå inte uppföra sig, eller? Det svenska samhället har tillåtet genom klåfingriga byråkrater att detaljreglera det mesta för att ytterst tjäna en politisk ideologi och inte är till medborgarnas främsta. Det är skickligt gjort varför många ropar på staten så snart det blir knivigt, men vem är staten? Därför är storföretagen och den offentliga sektorn som i dessa sammanhang har samma intresse, man vill skydda sig mot små företagarna. När av dryga 5 miljoner arbetsföra människor enbart 1,4 miljoner arbetar i småföretag och då räknas bolag med 2000 anställda som småbolag är det ett mått av fattigdom. Istället för utveckling och avreglera allt som hindrar villiga personer från att starta egna verksamheter faller man kollektivt in i något som sätter större värde på det förflutna än vad som sker med oss i en tid av Globalisering med nya kommunikationer och teknik vilken låter oss ta del av händelser samtidigt som det sker någonstans i världen. I ett litet land som Sverige där man vältrar sig i nostalgi bevarande av allt gammalt, där det finns 63 föreningar för ångloksjärnvägar, i snart sagt varje ort finns ett industrimuseum, byggnadsminnen, historiska sällskap, spårvägsmuseer inte ett utan minst ett 10 tal, fartygsmuseum, varvsmuseum, tändsticksmuseum, ofantligt antal hembygdsgårdar och allt finansieras i huvudsak med skattemedel via olika kanaler, det är kommunerna, landstingen, länsstyrelserna, kulturmyndigheterna, stiftelser och ytterst är det en och samme skattebetalare som betalar, är det säkerligen en tillgång för den lokala turistindustrin, men till vilken kostnad? Det är lätt att falla in i det förgångna och inte se vad som krävs inför framtiden. Det må vara att det är en del av Turism och ett kanske också grunden till ett stabilt samhälle, men när allt basera sig på bidrag och svenskarna redan är det folk i världen som betalar mer skatt än någon annan är det dags att ställa sig frågan, finns det alternativ till dagens system eller är det en naturlag där allt skall betalas med skattemedel? Om man kommer fram till att allt skall förbli som det är, stoppa världen vi vill kliva av, då har man också avsatt sig rätten att ha synpunkter på hur en fungerande vård skall fungera, hur äldrevården skall finansieras, hur mycket vi skall lära oss i skolorna. Dagens skola förefaller vara alltmer en form att hålla folk borta från arbetsmarknaden med andra ord vi har lämnat över ansvaret till ett antal byråkrater som ställer och styr över oss, hur det slutade i andra länder tvärs över östersjön borde vara idag allmänt bekant, är det vi vill? Är det en kollektiv fördumning vi skall ägna oss åt, eller kan det vara så att det finns så mycket kraft i den enskilde företagaren att denne kan ta över det mesta av vad vi kräver skall finnas i ett samhälle. Där resultatet är en bättre service i konkurrens som ger valmöjligheter till en lägre totalkostnad där vi står inför det trevliga valet att sänka skatterna eller att ge oss ännu mer förmåner? Det sker ständigt att vi stöter på en svensk reflexmässig reaktion, det förfärliga, huvudskakande, pessimistiska och avfärdande NEJ syndromet. Att undanröja detta instinktiva motstånd mot förändringar och villfarelsen att bidrag löser våra problem är en av företagarnas viktigaste uppgifter via sin egen plattform på lokala planet men också genom sin branschförening att ständigt agera tillsammans för en fri etablering, något som aldrig kan repeteras tillräckligt många gånger till politiker i riksdag och regering. Vi måste arbeta för en total attityd förändring där NEJ istället blir ett JA, det måste vi fixa. Det måste börja i toppen av verksamheterna och genomsyra hela verksamheten och vidare genom branschorganisationerna. De företagare som ständigt lever under monopol verksamheter som inrättats av staten lever ett farligt liv. Det känns kanske märkligt att man i Sverige så sent som mitten på 80 talet inrättade ett system av en moderat kommunikationsminister som är en kopia av planhushållning. Motivet var att det fanns ett system med trafiktillstånd som var ett slags monopol för trafikförande företag där staten var den störste ägaren genom Postverket Diligenstrafik, GDG, SJ samt några mindre bolag och Wallenberg sfären var den andre store ägaren med merparten av all trafik från förorterna in till Stockholms Centrum. För övriga landet var det ett tusental små bussbolag som alla ägde en liten linje till bruksorten. I Stockholm hade man infört på prov ett månadskort som kostade 50 kronor som skulle ge alla inom Stockholms län möjligheten att resa från norr till söder av länet för en och samma kostnad. Argumenten var många och som alltid var det biltrafiken som skulle minskas. 20 år senare vill man fortfarande minska biltrafiken trots att den tredubblats med biltullar och ännu mer regleringar och straffbeskattningar. Den kollektiva trafiken har exploderat i kostnaderna förmodligen mer än något annat i samhället. Utan att därmed vara till nytta för mer än ca 20% av svenska folket varav många av ekonomiska skäl tvingats till att resa kollektivt men om det funnits alternativa möjligheter inte skulle göra detta. Det finns ca 10.000 personer för mycket som administrera kollektivtrafiken. Politiska beslut kullkasta varje form av planering, medarbetare hunsas och missnöjet är utbrett. Kollektivtrafiken som egentligen tillhör något av det mest primitiva inom service sektorn har genom byråkratin tillsammans med politikerna gjort det hela till en administrativ koloss där ingen ser helheten än mindre är beredd att göra detta. Av tusentals små innovativa privata företag som ombesörjde regionalbusstrafik finns det kvar endast ett par hundra som hankar sig fram. Dessa företagare är livegna, varje form av initiativ har fråntagits. Det har utvecklats till den värsta formen av planhushållning där folk med sitt på det torra som var med om besluten uttrycker det så här, svensk kollektivtrafik har kommit in i en återvändsgränd. Ridå! Hör och häpna! Detta här nedan händer dagarna 18 - 20 april 2004. Ett dygn efter den så kallade tillväxtkongressen går (s) fram med nya tillväxthämmande förslag vilket är bisarrt - S-v-mp försvårar för entreprenörer. Huvudentreprenörer görs ansvariga för underleverantörers skatter och sociala avgifter. Borde inte problem och kontroller lösas av skattemyndigheterna? - S-v-mp avskaffar näringsfriheten för bemanningsföretag. Auktorisation och krångel för dessa tjänsteföretag torde vara helt fel? - S-v-mp vill göra det svårare att få F-skattsedel. Skärpta krav och tidsbegränsade F-skattsedlar är motsatsen till vad som behövs. Problemet i Sverige är att det redan idag är svårt och krångligt i många fall att vara företagare. - S-v-mp vill ge facken ännu större inflytande. En ökad facklig övervakning av löner och arbetsvillkor i företag som tidigare har tecknat kollektivavtal, även där facket inte har medlemmar. Facket som övervakare? Förlåt men? Tillväxt skapas med arbete och företagande. Det viktigaste för ökad tillväxt är att fler svenskar jobbar och att fler startar och driver företag. Samt att de företag vi har får goda förutsättningar att stanna och expandera i Sverige. Är det inte så? Men problemet är att svenskarnas viktigaste företag har i stor utsträckning flyttat utomlands på senare år. Samtidigt ger 17 småföretagare upp och lägger ned sin verksamhet varje dag. De små och medelstora företag som skulle kunna ersätta de stora är alldeles för få. Besluten i sammanfattning! (s + vp + mp) har beslutat mer reglering av arbetsmarknaden, - mer styrning av statliga företag, - hålla fast vid avvecklingsplanen för kärnkraften, - mer stöd till kommunala bolag och - mindre konkurrens för mataffärer sk LIDL syndromet, diverse nya regleringar som skall skydda Konsum? Från mera Lidl och en annan gigant Aldi som planerar att komma till Sverige. Det ryktas vidare att en fransk gigant inom livsmedelshandeln förhandlar med KF att ta över Konsum samt Domus. Ledande socialdemokrater inser galenskapen, men vad gör man inte för att rädda sig kvar i regeringsställning. Dylika ting ställer ännu större krav på alla som förstår att friheten inte är en självklarhet, det kräver ett tufft arbete och övertygelse att få väljarna att inse att vad vp + mp vill är ett systemskifte där staten tar över allt. Är det vad du vill? Eller inser du att det är raka motsatsen, mera frihet betyder fler egen företagare, välstånd för alla. Du kan vara med och påverka det hela genom att förändra BR i grunden och få förbundet anpassat till nu tid, bort från smilfinkeriet och i samarbete med andra organisationer ta tag i kärnfrågorna som berör oss alla men framför allt det privata företagandet. Verkställs det som vp och mp anser sig fått igenom försvinner snart alla utländska trafikägda bolag och ersätts av ett nytt svenskt statsföretag med miljarder i nya bidrag. Det enda synliga hindret att saker och ting omsätts enligt ovanstående överenskommelse är den usla svenska ekonomin, (s) kan acceptera i princip vad som helst i vetskapen om att det ändå inte kan genomföras då det saknas pengar. Men kan du leva under dessa betingelse? Vågar du satsa dina surt förvärvade pengar i en framtid som genom ett pennstreck tar slut? Detta faktum att vp + mp vill föra Sverige in i ett totalitärt samhälle borde vara tillräckligt för bussbranschens stora bolag söka tillbaks till ett gemensamhet med de få småföretagare som hänger kvar och få in alla de bolag som lämnat föreningen åter till ett BR som måste bli en effektiv lobbying verksamhet, och inte vad det är idag, maktens medlöpare. Den rödgröna koalitionen i Stadshuset överlevde krisen kring trängselskatten är dagens stora nyhet. Trängselskatten var ett resultat av förhandlingarna i riksdagen och Stadshuset efter valet 2002. Miljöpartiet ställde ett "flerårigt, fullskaligt" försök som villkor för att stödja ett socialdemokratiskt styre på båda ställena. Detta blev ett problem för finansborgarrådet Annika Billström (s), som i valrörelsen hade lovat att inte införa några biltullar under mandatperioden. Under mina återvisiter i Stockholm noterar jag att om jag någon gång skulle drabbas av dissonans efter flytt, ja i så fall heter det allra, allra bästa motmedlet Annika Billström. Hon är finansborgarråd (s) i Stockholm och den som ligger bakom alla de många små elakartade förändringar som fått tusentals att finna måttet rågat och sälja och dra. Skatterna har chockhöjts. Så kallade trängselavgifter - en ny konfiskatorisk pålaga - ska införas. Avgiften för boendeparkeringen har dubblerats - självklart utan platsgaranti; slaget om parkeringsplatserna på kvällarna rasar lika hårt som tidigare. Kostnaden för den som misslyckas att finna någonstans att bli av med bilen har dock ytterligare skärpts, även om stadens vänstermajoritet inte fullt ut lyckades vinna gehör för den hårresande höjning av p-böterna den äskat. Och i det allmänna hycklandet om att göra staden mindre bilbunden klappar man samtidigt till med groteska avgiftsskärpningar inom kollektivtrafiken och avslöjar vad det egentligen handlar om - mer cash till stans politiker som de kan fortsätta att spendera på omhuldade, inte alltid så behövande, väljargrupper och ineffektiva projekt. Lagrådskritik påverkar inte Ringholm Trängselskattens konstruktion stämmer inte alltid med det uppgivna ändamålet, anser Lagrådet i sitt yttrande. Lagrådets uppgift är att yttra sig över det juridiska innehållet i regeringens viktigare lagförslag innan de presenteras för riksdagen. Men ingen bryr sig då lagrådets inlägg är rådgivande inte tvingande. Lagrådets kritik mot lagförslaget om trängselskatter påverkar inte finansminister Bosse Ringholms tidsplan att inom en vecka lägga fram en proposition eventuella fel får vi rätta till i efterhand.. Hur sjukt får ett land bli innan det blir uppror i leden? Jag kanske ogillar din åsikt men jag försvarar med näbbar och klor din rätt att uttala den : Voltaire -------------------------------------------------------------------------------- Den Svenska kollektivtrafiken i ett perspektiv utifrån, fri och obunden. TONI SCHÖNFELDER toni@schonfelder.com |