Den 'Socialistiska DUM - DUM Skolan' ...... eller Förstörelsen av skolan I tidigare generationer var skolan medelklassens skötebarn bland institutionerna. Nu är det emellertid just i medelklassen som misstron mot skolan är mest utbredd. Man anser att det socialistiska skolväsendet har missbrukat sin uppgift och ej är värt förtroendet. Det mest typiska och samtidigt tragiska för socialisterna är deras djupa okunnighet om livets sammanhang. Ett mycket allvarligt brott består därför i att socialdemokraterna inte vill slösa några större summor på de mest begåvade. Fanatisk jämlikhetstro är en av orsakerta till skol-väsendets totala misslyckande. Därigenom hindrar politikerna ungdomarnas andliga utveckling. Socialisterna vill inte skilja mellan undervisning för begåvade och obegåvade elever. Därför får varken den ena eller den andra gruppen den undervisning den behöver, medan man tidigare hade sorterade parallellklasser. De begåvade får sin utvecklingsmöjligheter förstörda pga den låga intellektuella nivån, genom ett trögt och till apati drivande tempo. Den låga nivån i svenska skolan har utomlands blivit ökänd. En del av den unga generationen tycks vara olkunnig om det verkliga livet och politiken. Socialisterna har drivit ett medvetet program för att sänka kunskapsnivån i det svenska samhället och därmed göra folk mer beroende av att bli omhändertagna enligt den socialistiska modellen, mer beroende av samhällets och massmediernas regi. Därigenom har man i Sverige fått en skola som passar om ens någon, så absolut inte tänkande människor. Samma program drevs i Sovjetunionen. Enligt den liberale nationalekonomien Sven Rydenfeldt är skolan numera helt socialiserad. 99,5 % av skolutbildningen drivs, finansieras, styrs och fördelas av den offentliga sektorn. Medan elevantalet nästan halverades åren 1963-88, ökade antalet lärare. År 1989 fanns fler lärare till 47.000 elever än vad det fanns år 1963 till 81.000 elever i Stockholms skolor. Den ickeundervisande personalen ökade ännu mer, med 47 % under samma tid. Man slösade verkligen för stora resurser på alltför många personer som tog hand om eleverna. På Lövsta ungdomsvårdsskola i Vagnhärad i Stockholms län var endast 11 intagna, men de vårdades av en personalstyrka på 101 personer (!). Detta kostade 15 miljoner kronor år 1986. Eleverna har blivit rotlösa. De har fått avsevärt lägre värde-ringar och normer jämfört med 1950-talet. På områden där marknadens funktioner och jämvikt rubbats genom offentliga ingrepp uppstår, enligt Rydenfelt, alltid brister och resurs-slöseri. År 1989 uppgick genomsnittskostnaden per grund-skoleelev och år till 40.000 kr i den kommunala skolan. I Stockholms privatskolor kostade, enligt tidskriften Affärsvärlden, en elev 20.000 kr/år. En villaskola skulle sannolikt kunna bli ännu billigare. Den 9-åriga grundskolan kostade år 1990 nästan 40 miljarder per år. Detta innebar att den svenska grundskoleleven hade blivit 3 gånger dyrare än sin föregångare i början av 1960-talet. Samtidigt har effekti-viteten i skolan minskat med närmare 40 %. Därmed är den svenska skolan världens dyraste, samtidigt som den har oacceptabelt dåliga resultat. Där råder brist på lämpliga läromedel och kompetenta lärare, skolmaten är undermålig, lokalerna vandaliserade och nerslitna. Sverige ger störst anslag i världen till skolan - 7,5 % av BNP och 7800 kr per svensk. Japan anslåt 5,8 % av sin BNP och 5800 kr per person. Där har man i genomsnitt 41 elever per klass. Ändå ligger den japanska eleven i kunskapstoppen. De svenska eleverna har i synnerhet stora svårigheter med matematik. Socialisterna grundade en skola där alla skulle stöpas i samma form, med liten möjlighet för föräldrarna att välja vilken skola deras barn skulle gå i eller för eleverna att välja vilka ämnen de skulle läsa. Betygen avskaffades, likriktning och samhällelig uppfostran blev viktigare än kunskaper och personlig utveck-ling. De som inte passade i systemet fick betala ett högt pris. Många lämnade grunskolan utan att ha lärt sig läsa, räkna och skriva ordentligt. Även i den statliga televisionen har vi sett reportage om klasser där eleverna visat den djupaste okunnighet i många frågor. Därigenom har svenskarna fått många nya kulturfattiga hem och nästan inget intresse för böcker. Skolans uppgift i det socialistiska Sverige har blivit att neutralisera barnens uppväxtmiljö. Därför har man gjort allt för att "internationalisera" skolan. Staten ges rätt att ersätta barnens naturliga så kallade samhällsingenjörer i Partiets tjänst. Detta för tankarna direkt till den kinesiska kultur-revolutionen. Benjamin Disraeli sade år 1874: "Överallt där man finner sk förmyndarstyrelse, minner man förstatligad undervisning. Det har upptäckts att bästa sättet att garantera obetingad lydnad är att börja i barnkammaren". Betygen På gymnasiet behöll man betygen, men en lärare fick sätta endast ett visst antal femmor. Galenskaperna gick så långt att när kvoten var fylld, skulle läraren sätta ett lägre betyg (Aftonbladet, 1 febr. 1990). Om någons uppsats alltså var värd en femma men femmorna hade tagit slut (för många duktiga elever fick man antagligen inte ha) så blev det en fyra istället. Ett så förnuftsvidrigt och meningslöst system med kvotering av betygen hade man inte ens i det kommunistiska Sovjet-unionen. Alla betyg sattes efter samma kriterier. Betygen blev bara sämre. De sämsta betygen för 1994/95 registrerades i Rågsved, Rinkeby, Alby och Husby, där det finns särskilt många elever med utländsk bakgrund. De socialistiska skolpolitikerna håller sig dock fortfarande till den kommunistiska modellen. Iställer föreslog man att nivågrupperingen skulle avskaffas. Betygen 1-5 ersattes successivt från och med år 1995 med icke godkänt, godkänt, väl godkänt och mycket väl godkänt. Det socialitiska målet är att alla elever skall bli godkända. syftet med det nya helt hjärnfria systemet är att eleverna inte längre jämförs med varandra eller med olika skolor i landet. Avskaffandet av konkurrensen har alltid varit socialisternas viktigaste mål, samtidigt som betygen sätt på ideologiska grunder. Om de röda lärarna ogillar vissa fakta i elevernas uppsatser, blir de aldrig godkända oavsett hur bra uppsatserna är. För att bevisa detta skrev två antisocialistiskt tänkande lärare år 1994 uppsatser åt en elev på Brännkyrka gymnasium i Stockholm. Eleven lämnade in dessa för granskning av sin röda lärare. Betygen blev 2-. Många lärare i de svenska skolorna utgår verkligen från ideologiska eller godtyckliga grunder, som det var i Sovjetunionen. Vad är en sådan skola värd? När de nya betygen infördes i gymnasiet, protesterade lärarna. Eleverna förstod i början ingenting. Man visste inte hur kraven för betyget "godkänt" skulle se ut. Lärarnas riksförbund var också kritiskt mot de nya betygen och bristen på pengar i skolan. Socialistiska och "liberalt" inställda lärare blev snart nöjda med det nya systemet, tvärtemot vad eleverna tycker. Dessa anser att det gamla siffersystemet var tydligare.Då visste man hur mycket man behövde studera för att få t ex en trea. Det fanns ett medelvärde som man kunde hålla sig till. Nu verkar det vara omöjligt att få högsta betyg, alltså "mycket väl godkänt". Detta verkar inte gå att få ens om man har alla rätt i proven. Lärarna är sparsamma med det betyget, tycker eleverna. Därför gör eleverna tummen ner för de nya betygen. Resultaten sågs redan i början av år 1997. DN beskrev det nya systemet den 12 februari 1997. Många åttondeklassister klarade inte att få betyg "godkänt" och blev därför utan betyg, egentligen underkända. Så upplevde dessa elever saken. De ställdes liksom utanför livet. Att inte bli godkänd är därför ett mycket laddat begrepp, en mycket starkare nedvärdering än att få en etta eller tvåa. Man känner sig helt misslyckad och tappar lusten, speciellt om man blir underkänd i flera ämnen. Det är väl meningen med det nya socialistiska systemet, att göra skolan helt meningslös. Det finns elever som blir godkända i endast ett ämne, slöjd. Ansvarsfulla lärare har därför blivit oroliga för deras framtid. Det nya betygssystemet har gjort det särskilt tydligt hur dålig den socialistiska skolan i Sverige egentligen är. Den polytekniska skolan När de borgerliga partierna år 1962 stödde socialistregeringens förslag att införa en ny grundskola, skapades alla förut-sättningar för den nuvarande mycket djupa krisen. Ty "den nya grundskolans" principer var hämtade från den sovjetiska polytekniska skolan. Socialisterna visste mycket väl, att den kommunistiska skolan var mycket sämre, men de återskapade den helt medvetet ändå. De borgerliga partierna var inte ett dugg oroade. Nils Lalander medgav i boken "Förord till en socialstisk strategi" 1974, att den svenska grundskolan hämtade sina huvudlinjer från Sovjetunionens och Östtysklands polytekniska enhetsskolor. Bakom denna kommunistiska "skolform" låg de socialistiska ideologerna Stellan Arvidson, Jonass Orring och Hans Löwbeer, som bär det yttersta ansvaret för att den kommunistiska skolan i Sverige blev en verklighet. Tonvikten i den "nya" skolan lades på proletäranpassade utbildningslinjer för att tillfredsställa det socialistiska samhällets beräknade behov av någorlunda utbildad arbetskraft. Kunskapstörst och akademisk frihet fick stå tillbaka för ideologiska spärrar och idiotiska kvoter. Man fick extra poäng för erfarenhet från arbetslivet. Samma system hade man i Sovjetunionen. Stellan Arvidson, den gamle sovjetvännen och ordföranden i föreningen Sverige-DDR, representerade socialisterna i riksdgen. Hans övergrepp på Sverige måste betraktas som ytterst grov. Den svenska skolan ger eleverna långt ifrån tillfredsställande kunskaper i historia, litteratur, språk och andra ämnen. Dagens grundskoleelever läser under sina 9 år mindre historia än forna tiders lärjungar i sjuårig folkskola. Historien har så småningom blivit något annat än historia. Ämnet som sådan har nästan blivit just historia. Paralleller i det sovjetiska skolsystemet Även i Sovetunionen löd en av de viktigaste myterna att alla är lika intelligenta. Samtliga socialistiska samhällen bygger på denna löjliga och onaturliga myt. Därför skall de begåvade bekämpas, ty de utgör ett hot mot det socialistiska samhället. För 45 år sedan förutsade författaren Tage Lindbom i sin bok "Efter Atlantis" att jämlikhetens politiska kontrollapparat skulle kväva vår frihet. Han fick rätt. Lenin hade för detta ändamål särkilt brutala metoder. Bolsjevikledaren och hans medbrottslingar lät avrätta de mest aktiva i samhället, de självständigt tänkande. Lenin gav order om att i flera städer avrätta så många gymnasister som möjligt. Författaren Vladimir Solouchin avslöjade att tjekisterna framför allt var ute efter snygga ynglingar och vackra flickor. De avrättades först. Man ansåg att det just bland de vackra skulle finnas särskilt många intelligenta människor. De vackra ungdomarna skulle därför förintas som samhällsfarliga. Statsrådet Ingvar Carlsson hade redan på 1960-talet sagt i radion, att skolan skall vara den spjutspets som formar den socialistiska människan. Inte kunskaperna, utan formningen av den socialistiska människan var det viktiga. Detta betonades också av de sovjetiska kommunistledarna. Undervisningsrådet Jens Folkmarsson presicerade: "Ni förstår, vi vill att skolvä-sendet skall se ut som en välklippt gräsmatta. Vi vill inte ha några spirande enskilda blommor här och där, utan det skall vara en välklippt gräsmatta". Statsrådet Sven Moberg framhöll: "Skolan är inte längre till för att lära ungarna att veta hut och lära sig att läsa och skriva, utan istället att lära sig jämlikhet. Skolminister Göran Persson såg till att utmönstra vissa granskningsuppgifter angående läromedlen i samhälls-orientarande ämnen. Dessa behver inte längre vara sakliga och allsidiga. Öppet socialistisk och kommunistisk propaganda duger väl bra numera? Samme Göran Persson gav en intervju för Lärartidningen, som publicerades våren 1989. Han framhöll att "skolan inte får överlämnas till privat tyckande eller till några marknadskrafter". Göran persson upplyste: "Från statens sida kan vi aldrig acceptera att man på en skola driver en verksamhet som står i strid med de centralt fastställda målen." Skolan måste, enligt skolministern, vara politiskt styrd och inte anpassas till efterfrågan eller enskilda elevers eller föräldrars önskemål. Detta uttalande kunde lika gärna komma från en sovjetisk skolministers sida. Denna socialistiska skola skulle självfallet ha "fredsfostran" och "antirasism" på schemat.